Bloggen är nedstängd!

Att vara en ryttare med hopprädsla är väldigt, väldigt komplicerat. Rider man på ridskola är man nästintill tvungen att hålla på med hinder och bommar eftersom det är med på schemat. Man kan ju trots allt inte vara borta varenda gång det står hoppning på schemat. Det funkar inte.. Har man en egen häst/foderhäst så är det ju lite enklare då man kan välja själv vad man vill göra men man ska ju helst se till att hästen får en varierad ridning och det innefattar ju att man rider dressyr, hoppning, uteritt och vad annat man kan hitta på.

Jag själv har lidit av hopprädsla i ca 2 år och det var först idag jag kände att den försvunnit, eller iaf på lägre höjder så som 50cm. Jag brukar ju sällan hoppa så mycket högre än så länge. Efter att min ridlektion tagit slut idag var jag så glad och det känndes som att en sten äntligen ramlat från mitt bröst, jag kände mig helt enkelt glad.

Min hopprädsla kom av en avramling som igentligen inte var så farlig, jag gjorde inte illa mig eller något utan blev mest chokad eftersom det dessutom var först gången jag ramlade av.

De första gångerna efter att jag ramlat av när vi skulle hoppa kunde jag sitta hemma och gråta innan lektion och vara så nervös att det kändes som jag skulle spy. Jag kunde knappt göra något eftersom jag skakade så mycket och när jag väl satt på hästen så fick jag knappt någon luft innan det var min tur.

Jo, för det första berättade jag för min mamma som i sin tur berättade för min ridlärare. Det tog dock ett tag innan jag berättade det och det borde det igentligen inte gjort, jag borde sagt det direkt. Min ridlärare lät mig då rida den häst jag kände mig trygast på när det var hoppning och dessutom så la hon ner hindrena så det bara vart bommar som jag fick trav/galoppera över. Jag gjorde exakt samma övningar, bara det att jag fick ha bommar istället. Min ridlärare tyckte det var helt OK att jag gjorde så och att det var bra att jag sa till. Ibörjan tyckte jag det var pinnsammt att jag inte ville hoppa eftersom alla andra i min ridgrupp tyckte det var jättekul men efter ett tag bestämde jag mig för att det inte spelade någon roll vad dem tyckte, bara jag hade kul och kände mig trygg så spelade det ingen roll om det var bommar jag red mot eller om det var 70cm hinder.

Jag fortsatte så och bygde stegvis upp det så att jag kanske hoppade lägre än dem andra men ändå så var det hinder. Jag satte upp små delmål som jag skulle klara för att så småning om kunna klara det stora målet att inte vara rädd längre.

I ca 1,5 år höll jag på så tills i somras då jag åkte på ridläger. Jag fick en häst som själv var osäcker i hoppning och det kanske igentligen inte var det mest ideala för någon som är hopprädd men jag tror ändå det var bara för mig får då var jag tvungen att ta komandot och verkligen bestämma mig för att jag ville över hindret. Jag var tvungen att utstråla självsäkerhet och vilja för annars vägrade hästen. Jag var tvungen att övervinna de största hindret för att bli av med min hopprädsla, att verkligen bestämma mig för att jag ska klara det och inte bara göra det lite halvt som jag kunnat på den där häst jag kännde mig säker på.

Under ridlägret så bygdes mitt sjävförtroende i hoppningen upp mycket och för varje språng så vart jag säkrare och säkrare på mig själv, jag berättade aldrig för ridläraren att jag var hopprädd och det var nog också bra för han hjälpte mig att bota den utan att igentligen veta om det. Den enda som under ridlägert visste om vad jag igentligen tyckte om hoppningen var min kompis och hon peppade mig att försöka och sa till mig att allt skulle gå bra.

Sen i sommras har jag bara hunnit hoppa några språng under hösten och då aldrig riktigt kunnat känna om min hopprädsla försvunnit, det hann jag idag och det hade den!

Jo att man ska informera den man rider för hur man känner så kan den hjälpa en. Det kanske inte blir som jag beskrivit med att få välja häst och så men jag lovar att din ridlärare kan hjälpa dig om du bara ber om det.

Jag själv behövde dämpa min hopprädsla först på det där sättet och sedan behövde jag stärcka mitt självförtroende i hoppningen genom att rida en häst som var osäkrare än mig när det kom till hoppningen, en häst som jag var tvungen att vara ledare för.

Kram